Om socialisering och rädsloperioder
En dag går ni förbi samma soptunna ni passerat hundra gånger. Och plötsligt vägrar valpen. Ryggar, spärrar sig, vill hem.
Du har inte gjort något fel. Din valp har inte blivit knäpp. Det du ser är en helt normal del av utvecklingen, och det går över.
Socialisering är inte att träffa så många som möjligt
Socialisering handlar om att valpen får upptäcka världen i sin egen takt och lära sig att det mesta är ofarligt. Det viktiga är inte hur många saker valpen möter, utan hur mötena känns. En valp som fått titta på en dammsugare från andra sidan rummet har lärt sig mer än en valp som blivit buren fram till den.
Valpar är som mest öppna för nya intryck de första levnadsmånaderna, den period som ofta kallas socialiseringsfasen. Det är då hjärnan lättast lär sig att nya saker är ofarliga, så det är värt att lägga tid på det medan valpen är liten. Du kommer långt genom att bara sitta still och låta valpen ta in omvärlden i sin egen takt, det är väldigt mycket nytt för en liten valp. Pressa den aldrig framåt, tid och utrymme löser det mesta.
Rädsloperioder, det där som ingen berättade
Mitt i allt detta kommer perioder där valpen plötsligt blir mer försiktig. Saker den tidigare struntade i blir skrämmande. En påse som blåser, en cykel, grannen med hatt.
Den första perioden brukar dyka upp någon gång kring tre månaders ålder. En andra kommer ofta i tonåren, mellan fem och åtta månader, och brukar förvåna mest eftersom hunden då ser så stor och säker ut. Åldrarna varierar mycket mellan individer, och vissa valpar visar det knappt alls.
Din tidigare orädda valp börjar tveka, stannar upp, backar. Kanske skäller den på något den vant sig vid för längesedan. Det brukar gå över inom några veckor.
Gör så här, inte så här
Stanna upp och låt valpen titta, i stället för att dra i kopplet. Ge den tid att bearbeta, en valp som får observera på avstånd landar oftast av sig själv, medan ett ryck i kopplet bara kopplar ihop obehaget med att sitta fast.
Öka avståndet, istället för att lyfta fram valpen till det den är rädd för. Att tvinga fram ett möte lär inte valpen att saken är ofarlig, det lär den att du inte lyssnar.
Var tråkig och trygg, istället för att trösta överdrivet. Din egen puls smittar. Andas ut, prata normalt, fortsätt gå när valpen är redo, för blir du lika uppjagad som valpen bekräftar du att det finns något att vara rädd för.
Belöna nyfikenhet, istället för att skratta bort det. När valpen självmant tar ett steg framåt, bekräfta med en lugn, lite uppmuntrande röst. För dig är det en soptunna. För valpen är det på riktigt.
Träna hemma
Mycket av det bästa görs i hallen:
- Olika underlag att gå på, en presenning, en handduk, en bit bubbelplast
- Ljud på låg volym, fyrverkerier, åska, dammsugare, höj gradvis över veckor
- Besök av folk som ser olika ut, hattar, käppar, paraplyer, barn som låter
- Låt valpen vara ifred när den dragit sig undan, att varva ner är också socialisering
När du ska söka hjälp
Rädsla som inte går över på några veckor, eller som blir värre, är värd att ta på allvar. Detsamma gäller om valpen fryser helt, försöker fly eller reagerar starkt på vardagliga saker hemma.
Prata med din veterinär, som också kan utesluta att något gör ont, en hund som har ont blir ofta mer lättskrämd. Det är ingen överreaktion att fråga, det är mycket lättare att jobba med rädsla tidigt än att vänta och hoppas att det försvinner av sig själv.
Kort sagt
Valpen blir inte rädd för soptunnan för att du gjort något fel, den gör det för att den håller på att växa upp. Ditt jobb är inte att skydda valpen från allt läskigt, det är att vara den lugna och trygga punkten medan den räknar ut att det inte var så farligt.
Det går över. Och nästa gång ni går förbi den där soptunnan kommer den inte ens titta.
Den här artikeln är skriven av Matilda Lycktman, Hundmästare YH, ansvarig för Petgoods uppfödarprogram och uppfödare själv.